21.

Så det är såhär det känns att vara 21? Det känns som 20 bara mer ensamt. Ensamt för att människor jag älskat åkt hem. Det har gått och lagt sig. De finns inte hos mig längre med sin fysiska gestalt. De finns i mina tankar, i mitt bröst, i mina tårar.

Jag vill inte sitta och deppa, vill inte sitta och tänka på hur mycket jag kommer sakna alla, vill inte tänka på hur ensamt stunder kommer bli här framöver. Jag tänker inte heller göra det men jag tänker embrace the feeling of it for a while bara för det är en sådan underbar grej att vi människor känner saker. Jag går hellre igenom ett totalt djävla mörker än att vara likgiltig till saker.

Idag hade jag folk jag älskar och tycker om över på fika och senare film. Det var helt undebrart.
TACK. TACK SOM FAN för att ni finns. Ni gör mig så glad, så himla himla glad.

Nu ska jag ta tag i mitt liv, svälja ner klumpen i halsen och gå och lägga mig för imorgon åker jag till Stockholm igen.
Jag älskar er.