Jag har ju ännu inte skrivit klart om min USA-trip så jag tänkte att jag lika gärna kan göra det här i min ensamhet, bitter på livet och ledsen över min dator. Det hade varit enklare med bilder till men Hanna har fortfarande dem. Förhoppningsvis får det mig anyhow på bättre humör!
THURSDAY 20TH OF AUGUST:
Vi vaknade upp i vårt privet room på Venice Beach Cotel, sjukt nöjda över att inte behöva vakna upp hos Chris och hans kompisar.
Eftersom vårt Cotel bara hade en natt tillgänglig för oss packade vi våra saker(som vi nu var vana att göra efter en natt) och satte dem på The Venice Beach Hostel istället. Det var bara around the corner, bokstavligt, så det var inte alls särskilt farligt. Vi fick dessutom direkt checka in trots att vi var så pass tidiga.
Det tog en stund att hitta rätt busshållplats där buss 33 eller 333 skulle gå mot Downtown/Union Station men tillslut satt vi på rätt buss. Det är galet billigt att åka buss i Los Angeles; $1,25! Man betalar inte för mycket dock. Resan tog en timme och sätena var så hårda att vi lika gärna hade kunnat sitta på golvet.
Union Station är en station där tunnelbanan, tågen och bussarna går från. Hanna var förvånad att LA ens hade tunnelbana :') hehe. Den sträckte sig dock inte alls särskilt långt så skulle man någonstans fick man ändå ta buss tillslut.
Vi hämtade ut våra Amtrak-biljetter till San Diego när vi lika gärna var på stationen. Det var så smidigt att vi nästan trodde det var ett skämt, då vi var så inställda på att allting skulle fucka upp sig.
Efter att vi köpt ett tunnelbanekort som räckte hela dagen begav vi oss ner i tunnelbanesystemet. Vi åkte den röda linjen till Sunset/Vermont och tänkte att därifrån kan vi gå om vi bara köper en karta...
...Typ en timme och ett starbucksbesök senare i den stekheta solen kommer vi till de första stjärnorna på Hollywood Boulevard. SÅ stort är Los Angeles, nej, det är ÄNNU större. Det är så stort att du inte klarar dig utan någonting som rullar! Jag hade fördragit en cool bil eller longboard.
Stjärnorna var maaassssor och jag gav snabbt upp min plan att hitta Johnny Depps. Vi hittade en hel rad andra, bland annat Michael Jacksons som någon hade lagt blommor vid. Medan vi var där var det några kändisar around vi inte kände igen, men helvete vad folk trängdes för att fotografera och få autografer. Medelåldern var dock låg så det var nog en barnkändis eller nåt.
På vägen hem mot Santa Monica där vi skulle inhandla lite saker stannade vi förbi Hot Topic. Jag köpte Nevershoutnever's LP och Hanna handlade halva affärens skivor.
Det tog oss en timme tillbaka till Venice och Santa Monica. Vi tog och gjorde hennatatueringar och Hanna kollade på longboards. Hon köpte dock ingen. Vi köpte lite souvenirer och skit innan vi bestämde oss för att dra till shoppingkvarteret vi studerat på kartan. Vi behövde en adapter för kamerans batteri var stendött.
Inne på Brookstone hittade vi the six piece adapter kit som räddade vår resa. Tack Brookstone.
Vi åt middag där också, kinesiskt som de tog överpris för men gott var det! Sedan strollade vi tillbaka till Venice igen och funderade på hur vi skulle spendera vår sista natt på den underbara stranden. Vi skulle ju nämligen till San Diego dagen efter.
Stranden lockade alltför mycket och vi traskade ner i mörkret mot vattnet. Visst, kanske inte det man borde göra på en sådan osäker plats, men klockan var inte särskilt mycket. Vi stod och lyssnade på havets lugnande sång och såg vågorna slå in, ibland nästan över våra fötter. Längre bort lyste Santa Monica med sitt parisehjul och på andra sidan hade vi Venicepiren.
Vi satte oss tillslut ner mot väggen uppe på utedäcket av en life guard-hytt. Eftersom vi nu hade vårt six piece adapter kit från Brookstone skämde vi bort oss med The Divine bland annat från Hannas mobil. Det var mys.
Mitt i musiken kommer det tre figurer ner till stranden. Vi betraktar dem men säger ingenting utan sitter kvar och lyssnar på musiken. Det är två killar och en tjej som verkar runda under fötterna.
Efter en liten stund kommer en av killarna fram till oss och frågar om vi är ryska. Vi säger att vi är svenskar och han pratar på en stund. Tjejen kommer sedan fram till oss, hon heter Catherine tror jag, eller Kathleen eller liknande. Jag och namn :') hon frågar vad vi gör här i los angeles och berättar att hon äger en studio. Hon säger även att vi inte borde vara ute så sent kring Venice. Det är inte de vuxna man ska akta sig för utan för streetgangsen fullt av kids.
Jag och Hanna berättar att vi ska till San Diego dagen därpå för Warped Tour och hon blir uppigasen över det. Hon känner visst folk som ska jobba där och vill att vi ska komma in backstage. Hon get oss namn vi ska uppge i grindarna och ringer sin kompis och vi tackar och tar emot. It's a long shot but why not? Vad är oddsen att vi ens stöter på någon när vi sitter där liksom?
Innan det blir alltför sent säger vi hejdå till vår nya bekantskap och beger oss till hostelet för att sova innan det var dags att kliva upp vid fem för att åka till San Diego.
Venice har sin charm, verkligen. Los Angeles är så stort att man inte riktigt kan beskriva staden med samma ord. Det är sådan skillnad på att traska runt i Hollywood och på Venice. Jag skulle vilja ha MYCKET tid att utforska staden på för den är spännande. Dock med sin baksida. Det finns mycket som kan hända i en sådan stor stad som dessutom är en av världens mest kriminella.
You know me, I aint no cloudy weather, when the sun don't shine I'ma make it better.
No comments:
Post a Comment